Sitter uppe sent igen men kan bara inte sluta tänka på det jag fick höra igår går inte att somna.  Igår kom min granne förbi  som var väldigt nära vän med min far,  jag hjälpte han att deklarera via internet och fick självklart lite pengar för det, sedan gick han och drack kaffe och prata lite med mor. Även fast jag satt i mitt rum och dem i köket kunde jag ändå höra vad som sades, han prata om vad pappa sagt samma dag som han gick bort. Jag ville inte  höra det så jag höjde musiken, men det hjälpte inte hur hög musiken var, på nått sätt kunde jag ändå höras vad som sades.

Han berätta om vad han och pappa pratat om, om att han sett att han inte mådde bra att det var nått allvarligt redan på dagen, att han försökte övertyga pappa om att de skulle gå till sjukhuset för att kolla vad det är, men envis som farsan alltid varit sa han nej, och började prata om vad de skulle göra dagen efter istället. Sedan var det några andra saker som jag inte orkade lyssna på eftersom de första meningarna fastna i tankarna och minnena från natten då han dog och allt började ta över, började skaka och allt och det var som att jag upplevde allt igen, det är verkligen en plåga att se de sakerna om och om igen, att inte kunna prata om de sakerna utan att bli skräckslagen, att hamna i nästan en trans och bara skaka medans tårar rinner ner för kinderna utan att man känner av dem eller märker dem.

Förstår fortfarande inte varför han inte kunde gå till sjukhuset,  att leva för våran skull,  så många  frågor man vill ha svar på som man aldrig kommer att få.  Klarar inte ens av att gå på graven,  åkte dit under påsk då bror lura med mig och det var första gången sen begravningen.  Det närmsta jag kom graven var de hundra meterna som det var mellan parkeringsplatsen och graven, jag stanna i bilen, men allt började snurra och jag fick panik, tårar sprutade ut och jag skaka, fick ingen luft ville springa därifrån men kunde inte se vilket håll jag skulle springa åt. Förstår inte att det ska vara så svårt, att bara gå fram till graven, att bara kunna prata om det, att bara gå vidare och acceptera, menar det har gått snart ett halvår.

Morsan kom även in idag och prata om att hon hade drömt om farsan, och frågade om jag accepterat att han är borta, jag orkar inte prata med det om henne så jag ljög och sa att jag hare. Låter säkert dumt men hon göre bara jobbigare då man pratar me henne om det, har försökt tidigare, det blir för mkt frågor och allt, som hon nästan tvingar mig att svara på, det funkar inte, jag kan inte prata om det så, jag vet inte om jag någonsin kommer prata med någon om det, det finns inga ord då det samtalsämnet dyker upp.

Har ingen aning om vad jag ska göra nu, kan definitivt inte sova, orkar inte plugga, finns bara en massa frågor i skallen som jag inte får några svar på.