Vet inte riktigt vad man ska säga, blir värre hela tiden nu. Morsan går runt som en galning och ska städa hela tiden så hon driver mig till vansinne, det är det enda hon gjort de senaste dagarna. Sen försöker hon tvinga mig att gå och prata med någon okänd människa om pappa och hans död och allt fast det orkar jag inte och det vill jag inte just nu men ändå försöker hon tvinga mig. Har haft bra stöd iaf av många mina vänner vilket har hjälpt mig en hel del, önskar bara att några av dem kunde vara här hos mig, det hade betytt så mkt mer.

Mamma drog en moral historia idag med och förklara att hennes lön räcker inte för att vi ska klara oss och att jag i princip lever på henne så det funkar inte, känns bara dumt och om det är så hon tycker så ska hon få slippa mig då, vill inte vara ett stort bekymmer för folk så kmr fara iväg hemifrån ikväll för att inte återvända. Vart man tar vägen eller vad som händer får jag väl ta då. Känns bara för jobbigt att vara hemma nu, att ta skit från allt.

Släkten kmr på tisdag iaf och ska deltaga på minnestund(de har öppet kistan och alla får ta farväl) vilket jag inte orkar fara på känns nog tungt att ha sett han död hemma så tror knappast jag orkar se han död i en kista. Blir nog jag och farmor som skulle stannat hemma, verkligen perfekt match då hon alltid klagar på allt och gnäller och beskyller en även fast jag är den enda av de nära som alltid försökt hjälpa henne då man hälsat på, inklusive min bror då. Aja spelar ingen roll för kommer inte vara hemma då dem kmr, kanske dumt att säga men jag gillar inte pappas släkt de är verkligen udda, iaf en del av dem.

Får se när jag uppdaterar bloggen nästa gång och vart jag är då, hare fint allas om läser den och tack för erat stöd<3

Hejsan, denna blog kommer kanske inte att vara långvarig men känner bara att jag behöver skriva av mig.

Måndagen den 8 oktober var nog den värsta dagen i mitt liv. Jag satt som vanligt uppe klockan var ungefär 00.05 då och titta lite tv då morsan kmr rusande in i rummet och säger att pappa har fått ett anfall igen och ramlat ner på golvet. Jag tänkte ju först att aa det är den vanliga visan ringa ambulansen och sen vaknar han (han har haft attackerna förut så började bli ganska van, var inte lika skrämmande som första gången). jag går in i rummet ringer och pratar med en telefonist som skickar ambulans när jag tittar ner på pappa när han ligger dära på golvet, han var blå om ansiktet och andades inte, sen mitt i allt rycker han till och de väsande andningarna börjar igen. Kände att nått allvarligt var det eftersom jag har aldrig sett han sådär efter ett anfall tidigare, kändes så sjukt han låg där så maktlös helt orörlig.

Jag springer iaf ner och väntar på ambulanse, sätter kvasten vid dörren som jag alltid gör och inväntar att ambulansen ska komma. då ser jag dem mitt iallt på andra sidan vid den andra porten där de förösker köra in emellan fast det är för trångt så det går inte, direkt börjar massa tankar flöda att snälla låt det inte vara nått allvarligt med pappa nu eftersom ambulansen har aldrig någonsin fastnat utanför våran gård tidigare. De försöker backa och envisas att föröska köra emellan men de skrapar istället bilen på balkongen ovanför, paniken börjar flöda i mig och jag känner nu äre nått allvarligt och samtidigt blir jag irriterad och tänker men idioter kör runt lekparken för fan, men nej de fortsätter att backa och försöka köra in emellan, efter fem minuter hoppar en av ambulansmännen ur bilen och springer mot mig medans den andra kör runt lekparken. Menar idioter nog fan borde man lärt sig att varenda minut räknas då det gäller att rädda liv, 5 min tog det för dem att komma till mig hela 5 min, då kan man räkna de 15-20 min de tog på sig att komma till gården ens. Jag springer upp för trapporna hon kmr hack i häl och mitt i allt släcks lamporna, det gjorde mig ännu mer panik artad men hitta handtaget snabbt och slet upp dörren och hon sprang in till sovrummet med mig och jag satte mig vid datorn för jag var rädd för att gå in.

Nån minut efter kmr mamma in i rummet full med tårar och säger pappa andas inte han är död. Jag kliver upp full av shock tänker nej detta kan inte hända, springer in i sovrummet och tittar på pappa, han ligger där, alldeles uppsväld och blå, jag rör mig snabbt ut för kunde inte se det, det var precis som drömmarna jag haft jag visste inte vart jag skulle ta vägen lr vad jag skulle göra. Jag springer in i mitt rum sitter i datastolen skakar och tårar rinner. Jag hör hur de försöker återuppliva han genom nån elstötsmaskin som ska få igång hjärtat. Jag väntar och väntar och hoppas på att de ska ordna sig, att han ska kliva upp som han alltid gör lite förvirrad men sen vara sitt vanliga jag, det går 20-25 min inget händer fortfarande samma, jag hör rör inte patienten, sen shocken som ges och pappa som rycker till, påbörja hjärtmassage, prata med patienten, gång på gång säger apparaten det. Mitt i allt kmr fler folk inspringande, jag hör dem säga han måste in vi kan inte göra nått mer hära.

Mitt i allt kmr mamma in till mitt rum och säger jag tror inte pappa kmr att klara sig ta på dig kläder och följ med mig till sjukhuset. Vi går på natten påväg mot sjukhuset, inga tankar passerar mitt huvve det är bara vakuum och snurrar i hela huvvet. Mamma går jämsides med mig gråter och säger, jag kmr att bli ensam, jag sätter armen runt om henne och säger att hon inte ska ta ut nått i förskott, håller mig stark för hennes skull även om jag känner att det är svårt att hålla inne tårarna ja allt. Efter hela vägen är det enda jag hör mamma säga, jag kmr att bli ensam.

Vi är framme vid sjukhuset efter ungefär en kvart, vi går in mot akutavdelningen men dörrarna var låsta, men en av dem som körde pappa i ambulansen var där det var då jag visste att pappa verkligen var död, ambulansmannen hängde med huvvet, släppte in oss och sa de orden man verkligen inte vill höra, "Det är nog bäst att ni går och sätter er i ett rum där borta så får vi prata med er".

Vi sätter oss i ett ungefär glasmonterat rum med handfat och fula bruna gardiner med några soffor och ett litet bord, då kmr en läkare in några sekunder efter att vi satt oss, tyvärr så har din man gått bort säger han åt mamma. "Vi kunde aldrig få igång hjärtat igen" om det är nått ni behöver så kontakta gärna oss sen gick han. Mamma började gråta, seriöst det gjorde ont har aldrig någonsin sett mamma så lessen, jag trodde hon skulle gå under. Hon sa hela tiden åhh nej vrf ska detta hända, nu kmr jag att bli ensam, och tänk farmor hon kmr inte klara av detta det är tredje barnet nu för henne, hur ska vi klara oss.

Efter ett tag kmr en sköterska in och frågar om vi vill gå in och säga farväl, mamma stiger direkt upp och frågar mig ska du med, men jag kunde inte, jag kunde inte se han så, det gick bara inte, var nog att se han när han låg där på golvet nedanför sängen i deras sovrum. Mamma gick iaf in och jag satt utanför, då börja jag skaka igen, skakade som aldrig förr, paniken bröt in jag kände att jag måste ut, ut härifrån jag kan inte vara hära, tårarna börjar rinna tankarna börjar komma, menar pappa skulle ju aldrig dö, jag skulle aldrig förlora dem, det var då jag insåg att livet är för kort för att inte ta vara på dem som verkligen betyder nått för en, för man vet aldrig när det är dags att ta farväl. Just när jag är påväg att fly från sjukhuset så kmr en sköterska och griper tag i mig och sätter mig ner och sitter bredvid mig och frågar hur det är, jag kan inte få fram nått svar , är som att jag tappat talförmågan, hon säger iaf med en lugn röst " Mamma är inne och tar farväl av pappa hon ville vara där själv, tror hon behöver dig hära så du kan väl stanna kvar", med händerna för ansiktet och tårar som sipprar mellan mina fingrar nickar jag på huvvet och sitter dära.

Mamma kmr inte långt efter in igen sätter sig bredvid mig och frågar hur det verkligen är med mig, hon berättar om hur hon viska i hans öra " Staffan försvinn inte, lämna oss inte hära, snälla kom tillbaka" men hon hade inte fått nått svar. Hon hade sagt farväl och hälsat från mig och brorsan och hon sa att han låg så stilla där och såg så fridfull ut. Det var då jag börja tänka på drömmen, på hur han låg där alldeles blå och då brast det, tårar bara flöda jag kunde inte hålla inne det mer, kunde inte vara stark, försökte bita ihop men det sluta bara med att jag bet ett sår i tungan.

Jag kunde forfarande inte prata, bara stirra tomt ner i backen, vet inte helt ärligt vad jag tänkte lr om jag tänkte nått alls, de minutrarna minns jag inget av jag bara satt dära, vet inte för hur länge, kan ha vart några timmar innan jag vaknar till av mammas röst som säger ska vi ringa moster och be hon komma och hämta oss, jag nicka på huvvet och gick sakta efter henne fast var inte medveten om nått. Hörde inte ens samtalet det enda jag  kmr ihåg sen var att vi står utanför sjukhuset och moster och mamma ber mig kliva in i bilen.

Vi kmr hem till oss mor och moster sitter och pratar och gråter, jag sitter instängd i mitt rum, men vet inte vad jag gjorde minns inget den kvällen förutom att jag tydligen somnat till och springer ut i full panik mot köket morronen där efter och tittar tydligen runt i hela rummet panikslagen som om  jag leter efter någonting/någon sen vaknar jag till av att mamma säger vad äre? Då börjar jag skaka igen riktigt rejält, känns som att mina ben inte kan bära mig längre och samtidigt tittar jag ut genom fönstret och ser en vit duva som flyger mot solen, har ingen aning vad som menades med det men har tänkt mkt på det den senare tiden.

De senare dagarna sen allting hände har bara flygit förbi, önska jag hade nått att berätta men vet inte vad som hänt, har tydligen inte ätit , inte pratat, inte sovit, inte druckit bara suttit vid datorn och gjort nått. Känns som att jag börjra vakna till lite nu men är fortfarande rädd för att blunda, ser varje gång min far ligga helt orörlig och hjälplös  och blå på golvet. Äter väl fortfarande inte men har ingen hunger, ingen trötthet inget, kan itne tvinga mig hlr. Moster är inne hela tiden och tjatar om att jag måste äta, att jag kan inte stänga in mig för mig själv att jag måste prata med folk, attjag måste äta, vad äre som hänt med mig frågar hon varje gång? Jag som var så social och alltid har pratat och allt, svaret på den frågan är helt enkelt jag vet itne, jag vet inget och jag vill itne prata om någonting just nu.

Pappa vila i frid, du kanske hade dina brister men för mig kommer du alltid vara min pappa<3