Kommer ihåg första gången jag såg dig, du var så vacker! Du hade magiska ögon som alltid fick mig att smälta, ett leende som fick alla världens bekymmer att falla från mina axlar, den enda jag såg var du. Kommer ihåg första gången vi pratade, du var så blyg men du har den mysigaste rösten jag någonsin hört. Det tog inte lång tid så var det jag och du, allting var som en saga så oerhört bra så jag kommer nog aldrig ha ett bättre förhållande. Vi fanns alltid där för varandra, bråkade nästan aldrig och kom det upp nått litet så löste vi direkt för vi klara aldrig av att någon av oss var sur eller ledsen.

Kommer ihåg då du brukade smygringa på nätterna efter dina förädrar lagt sig bara för att få prata med mig och allt eftersom började vi planera ett helt liv, allt verkade bli som det planerade, drömmen skulle bli en uppfyllelse. Kommer ihåg brevet som du skrev när du var på semester, var nog det finaste någon skrivit till mig. Kommer ihåg då du så gärna ville att vi skulle skaffa barn och du tittade verkligen upp barnnamn hela tiden. Du är nog det bästa som har hänt i mitt liv. Men sen slutade allt bara att fungera.

Men sedan den dagen vi gjorde slut har allt ändrats, du säger varje dag att du saknar mig, att du vill ha mig nära, att du vill att jag ska hälsa på så fort som möjligt, men ändå håller du på som du gör, förstår du inte att det bara får mig ledsen, vet att du har mycket i skolan men du har tid för andra men tydligen inte för mig så den ursäkten köper jag inte längre. Det hade vart en sak om du gjort det du gjort en gång, men det börjar komma upp i 10-15 gånger och jag orkar inte ta det mer. Om du inte vill ha kontakt med mig så äre bättre att du säger det istället för att dissa mig för då vet jag iaf, är less på att du säger att jag ska ringa och ändå svarar du aldrig. Less på att när man väl får prata me dig så ringer någon annan och då säger du att du ska ringa upp en snart, sen ringer du aldrig. Hade vart en sak om vi pratat ofta, men vi pratar i tele kanske en gång på 3 månader :/

Allt detta får mig bara att känna mig oönskad, vad är det du vill egentligen? Du säger en massa saker men vad är det du menar? Just nu är jag bara förvirrad, för ett tag är det som att du vill ha mig kvar, sen fortsätter du på samma bana igen och jag känner att du vill att jag ska försvinna från ditt liv. Så snälla bestäm dig, vill du ha mig i ditt liv, eller ska jag gå min väg?

Du vet vem du är då du läser denna text, ljuger om jag säger att jag inte saknar dig och älskar dig, men jag orkar inte att det ska bli såhär hela tiden och jag orkar verkligen inte lägga ner min energi på att bråka med dig om det.