Sitter uppe sent igen men kan bara inte sluta tänka på det jag fick höra igår går inte att somna.  Igår kom min granne förbi  som var väldigt nära vän med min far,  jag hjälpte han att deklarera via internet och fick självklart lite pengar för det, sedan gick han och drack kaffe och prata lite med mor. Även fast jag satt i mitt rum och dem i köket kunde jag ändå höra vad som sades, han prata om vad pappa sagt samma dag som han gick bort. Jag ville inte  höra det så jag höjde musiken, men det hjälpte inte hur hög musiken var, på nått sätt kunde jag ändå höras vad som sades.

Han berätta om vad han och pappa pratat om, om att han sett att han inte mådde bra att det var nått allvarligt redan på dagen, att han försökte övertyga pappa om att de skulle gå till sjukhuset för att kolla vad det är, men envis som farsan alltid varit sa han nej, och började prata om vad de skulle göra dagen efter istället. Sedan var det några andra saker som jag inte orkade lyssna på eftersom de första meningarna fastna i tankarna och minnena från natten då han dog och allt började ta över, började skaka och allt och det var som att jag upplevde allt igen, det är verkligen en plåga att se de sakerna om och om igen, att inte kunna prata om de sakerna utan att bli skräckslagen, att hamna i nästan en trans och bara skaka medans tårar rinner ner för kinderna utan att man känner av dem eller märker dem.

Förstår fortfarande inte varför han inte kunde gå till sjukhuset,  att leva för våran skull,  så många  frågor man vill ha svar på som man aldrig kommer att få.  Klarar inte ens av att gå på graven,  åkte dit under påsk då bror lura med mig och det var första gången sen begravningen.  Det närmsta jag kom graven var de hundra meterna som det var mellan parkeringsplatsen och graven, jag stanna i bilen, men allt började snurra och jag fick panik, tårar sprutade ut och jag skaka, fick ingen luft ville springa därifrån men kunde inte se vilket håll jag skulle springa åt. Förstår inte att det ska vara så svårt, att bara gå fram till graven, att bara kunna prata om det, att bara gå vidare och acceptera, menar det har gått snart ett halvår.

Morsan kom även in idag och prata om att hon hade drömt om farsan, och frågade om jag accepterat att han är borta, jag orkar inte prata med det om henne så jag ljög och sa att jag hare. Låter säkert dumt men hon göre bara jobbigare då man pratar me henne om det, har försökt tidigare, det blir för mkt frågor och allt, som hon nästan tvingar mig att svara på, det funkar inte, jag kan inte prata om det så, jag vet inte om jag någonsin kommer prata med någon om det, det finns inga ord då det samtalsämnet dyker upp.

Har ingen aning om vad jag ska göra nu, kan definitivt inte sova, orkar inte plugga, finns bara en massa frågor i skallen som jag inte får några svar på.

Denna vecka har vart helt galen, klivit upp tidigt vart i skolan(går på komvux för att läsa upp nått ämne) gjort prov, sedan har det bara vart att åka hem, äta och sova. Har vart så rysligt trött varje dag, har liksom haft mycket att göra men har inte orkat och idag är det mitt i allt fredag och jag funderar ännu vad jag gjort under resten av veckan. Förstår inte vad som hänt med mig, kmr aldrig ihåg att det var såhär då man gick på gymnasiet, vilket då inte alls är länge sedan. Menar då hade man världens fritid och det fanns hur mkt tid att göra saker och ting efter skolan.

Nu är det som att tiden rinner iväg, veckorna bara flyger fram och dagar försvinner, saker man måste göra hinner man inte med för det skiftar direkt från måndag till fredag. Kan erkänna att det bara är denna vecka som vart så men ändå känns så otroligt konstigt.

Idag har dock inte hänt så mkt, vart grinig större delen av morgonen pågrund av att min mattelärare tydligen lider av alzheimers och ringer och frågar angående mitt matteprov och liknande och svammlar. Menar vilken vettig människa ringer och väcker en halv åtta, menar det hade man väl kunnat ta i skolan, det är helt sjukt. Efter jag vart irriterad och det ett tag så lägger jag mig i sängen igen för att försöka sova lite till, sovigt otroligt lite de senaste två veckorna. Men jag lyckades inte alls somna.

Tänkte jag skulle vara lite flitig att plugga men jag var helt gone så orkade inte, tröttheten vann så jag satt bara och gjorde ingenting på datorn. Väntade nog mest på att klockan skulle bli 10 så man kunde åka upp till skolan och göra två prov, ja men det sket sig direkt då ens vänner som man åker upp med inte orkar dra te skolan(jobbigt att vara beroende av skjuts till skolan). Många tycker säkert nu att man borde ta bussen, men jag sätter mig verkligen inte i en buss igen, det är så drygt och segt och ja, man blir tröttare och segare i en buss än vad man blir efter att hört en lärare prata i 2 timmar non stop om ingenting alls då hon typ egentligen skulle berätta om andra världskriget.

Jag kom inte upp till skolan. Blev grinig över det för har slitit som ett djur med att plugga och sånt och stigit upp tidigt helt i onödan och jag är i princip aldrig grinig så detta var ju riktigt speciellt.  Resten av dagen flöt på, satt lite på msn, prata lite i telen, umgick med vänner, titta tv.

Sedan vid klockan 7 vart jag astrött, jag höll på att däcka då jag satt framför tv:n var så slut och utmattad av att ha sovit så dåligt. Morsan påstår att det är för att jag är verkligen usel på att äta frukost och lunch, det blir sällan av, om inte vänner tvingar ut en att dra och äta någonstans. Men det äre inte för har klarat mig bra förut utan att göra det.

Kände att klockan inte var så mkt så tvinga mig själv att vara vaken ett tag och ja nu helt otroligt sitter jag hära helt aspigg och vet verkligen inte hur jag ska kunna somna.

Köpt 2 st kalle anka pockets på 2 dagar för att ha nått att läsa på nätterna och hoppas att jag somnar men det funkar inte, dessutom är de för korta, man läser ut dem för snabbt:(

Jag hoppas jag börjar få tillbaka sömnen igen iaf för börjar bli jobbigt att vara såhär trött men inte kunna somna ändå, blir knasig och översocial då. 

Kommer ihåg första gången jag såg dig, du var så vacker! Du hade magiska ögon som alltid fick mig att smälta, ett leende som fick alla världens bekymmer att falla från mina axlar, den enda jag såg var du. Kommer ihåg första gången vi pratade, du var så blyg men du har den mysigaste rösten jag någonsin hört. Det tog inte lång tid så var det jag och du, allting var som en saga så oerhört bra så jag kommer nog aldrig ha ett bättre förhållande. Vi fanns alltid där för varandra, bråkade nästan aldrig och kom det upp nått litet så löste vi direkt för vi klara aldrig av att någon av oss var sur eller ledsen.

Kommer ihåg då du brukade smygringa på nätterna efter dina förädrar lagt sig bara för att få prata med mig och allt eftersom började vi planera ett helt liv, allt verkade bli som det planerade, drömmen skulle bli en uppfyllelse. Kommer ihåg brevet som du skrev när du var på semester, var nog det finaste någon skrivit till mig. Kommer ihåg då du så gärna ville att vi skulle skaffa barn och du tittade verkligen upp barnnamn hela tiden. Du är nog det bästa som har hänt i mitt liv. Men sen slutade allt bara att fungera.

Men sedan den dagen vi gjorde slut har allt ändrats, du säger varje dag att du saknar mig, att du vill ha mig nära, att du vill att jag ska hälsa på så fort som möjligt, men ändå håller du på som du gör, förstår du inte att det bara får mig ledsen, vet att du har mycket i skolan men du har tid för andra men tydligen inte för mig så den ursäkten köper jag inte längre. Det hade vart en sak om du gjort det du gjort en gång, men det börjar komma upp i 10-15 gånger och jag orkar inte ta det mer. Om du inte vill ha kontakt med mig så äre bättre att du säger det istället för att dissa mig för då vet jag iaf, är less på att du säger att jag ska ringa och ändå svarar du aldrig. Less på att när man väl får prata me dig så ringer någon annan och då säger du att du ska ringa upp en snart, sen ringer du aldrig. Hade vart en sak om vi pratat ofta, men vi pratar i tele kanske en gång på 3 månader :/

Allt detta får mig bara att känna mig oönskad, vad är det du vill egentligen? Du säger en massa saker men vad är det du menar? Just nu är jag bara förvirrad, för ett tag är det som att du vill ha mig kvar, sen fortsätter du på samma bana igen och jag känner att du vill att jag ska försvinna från ditt liv. Så snälla bestäm dig, vill du ha mig i ditt liv, eller ska jag gå min väg?

Du vet vem du är då du läser denna text, ljuger om jag säger att jag inte saknar dig och älskar dig, men jag orkar inte att det ska bli såhär hela tiden och jag orkar verkligen inte lägga ner min energi på att bråka med dig om det.